EU:s konkurrenspolitik
En central uppgift för Europeiska unionens konkurrensregler är förutom att skapa en fungerande konkurrens att säkerställa att företag inte vidtar åtgärder som hindrar varor, tjänster och kapital från att fritt röra sig mellan medlemsländerna. EU:s konkurrensregler tillämpas på konkurrensbegränsningar med gemenskapsdimension, om handelsutbytet mellan medlemsstaterna märkbart kan påverkas. Detta s.k. samhandelskriterium kan ibland även uppfyllas i fall där alla parter är företag i samma medlemsland.
EU:s konkurrensregler förbjuder precis som Finlands nationella konkurrenslagstiftning bl.a. missbruk av dominerande ställning samt karteller.
Mer om EU:s konkurrenspolitik på kommissionens konkurrensgeneraldirektorats webbplats, som bl.a. innehåller gemenskapens gällande konkurrenslagstiftning, kommissionens pressmeddelanden om konkurrensfrågor samt en förteckning över kommissionens och domstolarnas beslut och domslut i konkurrensmål.
Genomförandeförordningen för konkurrensreglerna och artiklarna 101-102 i EG-fördraget
Den första maj 2004 skedde en markant förändring i tillämpningen av EU:s konkurrensregler, då den nya genomförandeförordningen för konkurrensreglerna (rådets förordning 1/2003) trädde i kraft. Genomförandeförordningen innehåller tillämpningsregler för EU:s centrala konkurrenslagstiftning, dvs. (FEUF) artiklarna 101 och 102 i EG-fördraget (tidigare artiklarna 81 och 82). Artiklarnas innehåll förändrades inte vid reformen.
Reformen av genomförandeförordningen krävde också förändringar i den nationella konkurrenslagstiftningen. Ändringen av den nationella lagen om konkurrensbegränsningar hade bland annat till syfte att förenhetliga den nationella regleringen av konkurrensen och EU:s konkurrensregler. Den reviderade lagen om konkurrensbegränsningar (318/2004) trädde i kraft samtidigt med genomförandeförordningen 1.5.2004.
Efter reformen 1.5.2004 tillämpas artiklarna 101 och 102 av både kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna. Artiklarna tillämpas på alla konkurrensbegränsningsfall som anses ha en märkbar inverkan på handeln mellan medlemsländerna. Finländska företag som gör upp samarbetsavtal gör därför klokt i att noga studera innehållet i de nämnda artiklarna och i EU:s gruppundantagsförordningar, meddelanden och riktlinjer.
Artikel 101 i fördraget innehåller ett brett förbud mot samarbete mellan företag som snedvrider konkurrensen. Artikeln tillämpas på både horisontella konkurrensbegränsningar (karteller) och vertikala avtal som till exempel konkurrensbegränsningar i samband med distributionsavtal. Artikel 102 förbjuder missbruk av dominerande ställning på marknaden.
Artikel 101 punkt 1 i fördraget innehåller ett brett förbud mot samarbete som hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen. Förbjudna konkurrensbegränsningar är bland annat avtal mellan konkurrenter om priser, produktionsvolymer eller marknadsuppdelning samt villkor i distributionsavtalen som gäller vertikal prissättning eller begränsning av kundkretsen.
Enligt artikel 101 punkt 3 i fördraget gäller förbudet dock inte sådana avtal vars fördelar är större än de konkurrenshämmande effekterna. Förbjudna avtal kan främja konkurrensen, om de effektiverar produktionen eller distributionen eller främjar den tekniska eller ekonomiska utvecklingen, och om man även kan anse att konsumenterna drar nytta av avtalen.
Det ankommer i regel på företagen själva att bedöma för- och nackdelarna med de avtal som avses i artikel 101 punkt 3. Detta därför att man i samband med reformen slopade det tidigare systemet med förhandsanmälan och dispens. Företagen kan dock använda EU:s gruppundantagsförordningar, meddelanden och riktlinjer som hjälp vid bedömningen.
Genom åren har gruppundantag beviljats för en rad avtalstyper där kommissionen har ansett att de positiva effekterna av samarbetet i allmänhet alltid överväger de negativa. Om ett samarbetsavtal mellan företag omfattas av dessa gruppundantag är artikel 101 punkt 3 i fördraget tillämplig på avtalet utan särskilda åtgärder, med andra ord anses avtalet vara lagligt. Gruppundantag har bl.a. beviljats för vertikala avtal, specialiseringsavtal samt forsknings- och utvecklingsavtal.
Mer information om EU:s antitrustlagstiftning finns på kommissionens konkurrensdirektorats webbplats. Där finns också bland annat de beviljade gruppundantagen och kommissionens meddelanden.
Nätverket för de europeiska konkurrensmyndigheterna (ECN)
EU-kommissionen och medlemsländernas nationella konkurrensmyndigheter bildade 1.5.2004 ett samarbetsnätverk (European Competition Network, ECN), vars huvudsyfte är att säkerställa att konkurrensreglerna tillämpas effektivt och enhetligt av kommissionen och de olika medlemsländerna.
Nätverket har bland annat en gemensam databas där man inför alla fall på vilka artiklarna 101 och 102 i fördraget tillämpas. Vid utgången av 2006 hade cirka 650 fall införts i databasen, varav Finland bidragit med tio. Inom nätverket verkar dessutom omkring 15 arbetsgrupper för enskilda sektorer och knappt 10 andra arbetsgrupper. Även Konkurrensverket deltar i arbetet i alla arbetsgrupper.
Vid utredningen av konkurrensbegränsningar får man vid behov hjälp av andra medlemmar i nätverket. Till exempel kan myndigheterna ge varandra tilläggsuppgifter som behövs för utredningsarbetet och till och med genomföra gryningsräder på begäran av konkurrensmyndigheten i ett annat medlemsland.
Vid behov kan nätverkets medlemmar dessutom sinsemellan komma överens om vilken myndighet som bäst lämpar sig för att behandla ett fall som kommit upp inom nätverket. Även Konkurrensverket kan alltså få ett fall till behandling som ursprungligen kommit upp antingen hos kommissionen eller i något annat medlemsland.
På EU-kommissionens webbplats för konkurrensfrågor öppnades 2006 en gemensam ECN-webbplats för kommissionen och medlemsländernas konkurrensmyndigheter. Här finns information om tillämpningen av EU:s konkurrensregler i de olika medlemsländerna.
Kontroll av fusioner
Kommissionen ansvarar också för kontrollen av företagskoncentrationer med en så kallad gemenskapsdimension. Om en företagskoncentration överskrider de gränser för omsättningen som nämns i EG:s förordning om företagskoncentrationer (139/2004), den s.k. fusionskontrollförordningen, skall affären anmälas till Europeiska kommissionen som är ensam behörig att kontrollera sådana affärer.
EG:s nya koncentrationsförordning trädde i kraft 1.5.2004. Enligt den kan kommissionen ingripa mot en företagskoncentration om den påtagligt skulle hämma den effektiva konkurrensen, särskilt som en följd av att en dominerande ställning skapats eller förstärkts inom den gemensamma marknaden eller en väsentlig del av denna. Kommissionen kan antingen helt stoppa en företagskoncentration eller kräva att företagen ändrar arrangemanget för att undvika att marknadsdominans uppstår.
Koncentrationsförordningen och därtill hörande handlingar finns på kommissionens webbplats.
Offentliga konkurrensbegränsningar och statligt stöd
EG-fördraget innehåller särskilda bestämmelser om medlemsländernas agerande gentemot offentliga företag och företag som de beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter (artikel 106). Kommissionen kan också ingripa i statligt stöd som snedvrider konkurrensen inom EU (artikel 107-109). I Finland är arbets- och näringsministeriet kommissionens samarbetsmyndighet när det gäller statligt stöd.
 Se även Vanliga frågor/Offentligt stöd
Kommissionens kontaktuppgifter
Kontaktuppgifterna till kommissionens generaldirektorat för konkurrens och dess olika enheter finns här.
|
