Med horisontella konkurrensbegränsningar avses avtal och förfaranden mellan företag i samma led i produktions- eller distributionskedjan med syfte att begränsa konkurrensen mellan företagen.
Avtal mellan näringsidkare, beslut av sammanslutningar av näringsidkare samt samordnade förfaranden av näringsidkare är förbjudna enligt 5 § i konkurrenslagen, om de har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på ett betydande sätt eller om det av dem följer att konkurrensen på ett betydligt sätt hindras, begränsas eller snedvrids.
När en konkurrensbegränsning kan påverka handeln mellan Europeiska unionens medlemsstater tillämpas bestämmelserna i artikel 101 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
Förbjudna är enligt lagens 5 § särskilt sådana avtal, beslut och förfaranden som innebär att
- inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs,
- produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller kontrolleras,
- marknader eller inköpskällor delas upp,
- olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom dessa får en konkurrensnackdel, eller
- det ställs som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.
Förbjudet horisontellt samarbete kan ta sig uttryck i antingen uttryckliga avtal mellan företag eller därmed jämförbart samförstånd. Även andra beslut eller förfaranden genom vilka företagens konkurrensbeteende i praktiken begränsas eller styrs horisontellt är förbjudna. Dylika förbjudna förfaranden kan också uppkomma till exempel på initiativ av eller inom branschorganisationer. Även branschorganisationers rekommendationer om priser och arvoden kan följaktligen utgöra karteller.
De vanligast förekommande kartellerna är i praktiken
- priskarteller samt
- begränsning av produktionen eller uppdelning av marknader eller inköpskällor samt
- anbudskarteller – inkl. OECD:s anvisning för bekämpning av anbudskarteller (pdf, på finska)
Undantagsbestämmelsen i konkurrenslagens 6 §
Alla konkurrensbegränsningar som förbjuds i lagens 5 § är emellertid inte lagstridiga, eftersom förfarandena kan omfattas av undantagsbestämmelsen i 6 §. Syftet med undantagsbestämmelsen är att tillåta konkurrensbegränsningar vars konkurrensfrämjande effekter är större än deras konkurrensbegränsande effekter.
Företagen måste själva bedöma om deras verksamhet är oförenlig med 5 § i konkurrenslagen. För att ett förfarande ska kunna omfattas av undantagsbestämmelsen i 6 § måste alla förutsättningarna uppfyllas var för sig. Företagen som åberopar undantagsbestämmelsen bär ansvaret för att förutsättningarna uppfylls.
Vid sin bedömning kan företagen som tolkningshjälp använda EU:s gruppundantagsförordningar och de därtill hörande riktlinjerna.
Observeras bör dessutom att förfaranden som anses ha mindre betydelse helt faller utanför tillämpningsområdet för konkurrenslagen.
Priskarteller och annat prissamarbete
En priskartell är ett förfarande där säljare eller köpare av varor eller tjänster i samma led i produktions- eller distributionskedjan avtalar antingen direkt om produktpriser (köp- och säljkarteller) eller om andra omständigheter som påverkar priset eller prissättningsgrunderna, t.ex. rabatter, provisioner, betalningstider eller garantier. En priskartell kan också vara ett avtal om att ett visst pris inte får under- eller överskridas.
Statistiksamarbete eller annat informationsutbyte mellan företag är också förbjudet, om företagen utbyter detaljerad information om priser, försäljning eller kostnader. Avgörande är då inte bara vilken typ av information som utbyts utan även marknadens struktur, hur gammal information som utbyts och hur ofta samt transparensen i informationsutbytet.
Prissamarbete av det ovan beskrivna slaget är förbjudet enligt konkurrenslagen, vare sig det grundar sig på skriftliga eller muntliga avtal eller på tyst samförstånd. Samarbetets rättsliga form är inte heller avgörande.
Exempel:
Marknadsdomstolen fann att skogsbolagen Metsäliitto Osuuskunta, Stora Enso Abp och UPM-Kymmene Abp gjorde sig skyldiga till landsomfattande förbjudet prissamarbete och utbyte av information under åren 1997–2004 vid anskaffningen av virkesråvara. I fallet var det fråga om en priskartell på inköparsidan. Skogsbolagens skogschefer hade bl.a. träffats regelbundet för att diskutera frågor som påverkar tillgången till och priset på virkesråvara. Vid mötena hade man med hjälp av statistik gått igenom prisutvecklingen på virkesråvara för varje skogscentrals område och för varje virkesslag. Man hade jämfört bolagets pris med medelpriset eller med andra bolags pris. Vid diskussionerna fattades inga uttryckliga beslut, men de hade till syfte att påverka den framtida prissättningen. Även områdescheferna i olika anskaffningsområden hade på samma sätt som skogscheferna diskuterat frågor som rörde tillgången till och priset på virkesråvara. Prisutvecklingen för varje virkesslag granskades med hjälp av statistik t.o.m. på kommunnivå. Områdescheferna meddelade varandra sina egna inköpspriser och jämförelser gjordes med medelpriserna. Vid mötena kom man inte överens om exakta priser, men man försökte genom diskussionerna påverka den framtida virkesråvaruhandeln för att säkra en fortsatt stabil prisutveckling. (MD:s beslut 3.12.2009, dnr 407/06/KR, nr 614/2009, Konkurrensverkets meddelande 3.12.2009).
Marknadsdomstolen ansåg att HL Group Oy, Oy Kaha Ab, Koivunen Oy, Örum Oy Ab och Oy Arwidson Ab hade gjort sig skyldiga till prissamarbete mellan konkurrenter, dvs. priskartell, under åren 2004–2005. Fem betydande grossister på marknaden för bilreservdelar och biltillbehör förenhetligade sin rabattpraxis gentemot Osaset-köpmännen som var deras kunder, efter att Osaset-kedjan meddelat att den inleder ett nytt slags samarbete med Atoy Oy, som konkurrerade med de tidigare nämnda affärerna. Kartellbolagen började bojkotta Osaset-kedjan genom att i samförstånd sänka rabatterna för att försvåra Osasets samarbete med Atoy. Den betydande sänkningen av de tidigare rabatterna till köpmännen i Osaset-kedjan innebar enligt marknadsdomstolens beslut de facto en vägran att ingå affärsförbindelser med Osaset-köpmännen, eftersom handel till de nya priserna åtminstone i regel skulle ha varit affärsekonomiskt olönsam för köpmännen. Konkurrensverket och företagen som dömdes för kartell överklagade marknadsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen, som förkastade överklagandet i sin beslut 31.5.2012. (Marknadsdomstolens beslut 20.2.2009, dnr 216/06/KR, nr 91/2009, Konkurrensverkets meddelande 24.2.2009)
Konkurrensverket fann att de tre största företagen i takfiltbranschen – Icopal Oy, Katepal Oy och Lemminkäinen Oyj – och Byggproduktindustrin RTT rf under åren 1996-2001 gjorde sig skyldiga till informationsutbyte som förbjuds i Finlands och EU:s konkurrensregler. Företagen lämnade varje månad detaljerade uppgifter om sin försäljning till RTT, som sedan gjorde upp statistik över dessa för sin så kallade Bitumenfiltgrupp. Statistiken gav bl.a. detaljerad information om konkurrenternas försäljning och marknadsandelar månadsvis. Företagen som medverkade i informationsutbytet hade en sammanlagd marknadsandel på över 90 % av återförsäljningen i järnaffärerna under granskningsperioden. I entreprenadsektorn var motsvarande siffra ca 70 %. (Konkurrensverkets beslut 16.2.2007, dnr 1011/61/2002, Konkurrensverkets meddelande 21.2.2007).
Begränsning av produktionen eller uppdelning av marknader eller inköpskällor
Att konkurrerande företag sinsemellan avtalar om att begränsa produktionen eller dela upp marknader eller inköpskällor är i regel förbjudet. I vissa fall kan förfarandena emellertid omfattas av undantagsbestämmelserna i 6 §.
Exempel:
Högsta förvaltningsdomstolen fann att det i Finland åren 1994–2002 fanns en landsomfattande asfaltkartell, där alla de största och viktigaste aktörerna i branschen medverkade. Företagen konstaterades ha gjort sig skyldiga till allvarlig, långvarig och omfattande uppdelning av marknaden och anbudssamarbete som var oförenligt med lagen om konkurrensbegränsningar. Det var fråga om en enda sammanhängande kartell som bestod av flera separata delfaktorer och hade till syfte att undanröja konkurrens på asfaltmarknaden. Företagen hade på förhand kommit överens om en geografisk och kvantitativ uppdelning av asfalteringsarbeten som beställdes av staten, kommuner och enskilda. Man upprätthöll denna uppdelning genom att på förhand komma överens om prisanbuden vid anbudsgivningar och övervaka att företagen höll fast vid den överenskomna prissättningen. HFD ålade Lemminkäinen Abp, VLT Trading Oy (tidigare Valtatie Oy), NCC Roads Oy, Skanska Asfaltti Oy, SA-Capital Oy, Rudus Asfaltti Oy och Super Asfaltti Oy att betala sammanlagt 82,55 miljoner euro i påföljdsavgifter. Det motsvarar i huvuddrag de belopp som Konkurrensverket krävt inom de maximigränser som lagstiftningen medger. Företagen som medverkade i kartellen hade en sammanlagd marknadsandel på ca 70 % under åren 1994–2002. (Högsta förvaltningsdomstolens beslut 29.9.2009, KHO:2009:83).
I avtalet mellan Noutopizza-kedjans ägare och Kotipizza Oy ingick en konkurrensklausul på 10 år. Klausulen var en del av ett avtalsarrangemang genom vilket Kotipizza förvärvade Noutopizza-kedjans affärsverksamhet. I avtalsarrangemanget ingick fem andra avtal. Konkurrensrådet konstaterade i sitt beslut att konkurrensklausulen var en accessorisk begränsning som ingick i köpet av Noutopizza-kedjans affärsverksamhet. Klausulen var dock sakmässigt, geografiskt och tidsmässigt oskälig, eftersom den begränsade säljarens och dennes närmaste anhörigas handlingsfrihet mer än vad som var nödvändigt för att genomföra företagsförvärvet och skydda Kotipizzas investering. Konkurrensrådet konstaterade att klausulen var oförenlig med 6 § 2 mom. i lagen om konkurrensbegränsningar, eftersom konkurrensförbudet även gällde annan restaurangverksamhet än pizza- och snabbmatsbranschen, omfattade ett område som var större än Noutopizza-kedjans etablerade verksamhetsområde, dvs. den finländska marknaden, och gällde säljarens närmaste anhöriga även i annat avseende än vad som är nödvändigt för att förhindra användning av s.k. bulvaner. Det ansågs även oförenligt med lagen om konkurrensbegränsningar att avtalet om en konkurrensklausul gällde en längre period än tre år. (Konkurrensrådets beslut 22.1.1999, dnr 8/359/1998.)
Bankerna som utfärdar bankkort hade i Bankföreningen i Finlands organ enats om användningen av bankkort och publicerat villkor för användningen av bankkort. I villkoren ingick bl.a. en undre (30 mk) och en övre gräns (200 000 mk) för bankkortsbetalningar. Konkurrensverket ansåg att överenskommelsen om gränser utgjorde en begränsning av produktionen enligt 6 § 2 mom. i lagen om konkurrensbegränsningar. På grundval av de utredningar som verket fått kunde samarbetet i fråga om en undre gräns för bankkortsbetalningar inte anses öka effektiviteten, och därför ansågs det vara fråga om förbjudet samarbete. Verket bedömde att överenskommelsen om en undre gräns minskade konkurrensen dels mellan olika betalningssätt och dels mellan olika bankers bankkort. Den undre gränsen ansågs även minska alternativen för konsumenterna och köpmännen som tar emot kortbetalningar. Den övre gränsen för bankkortsbetalningar konstaterades däremot öka effektiviteten och gagna kunderna på det sätt som avses i 6 § 2 mom. i lagen om konkurrensbegränsningar. (Konkurrensverkets beslut 1.9.1998, dnr 44/61/97.)
Anbudskarteller
En förbjuden anbudskartell är ett avtal eller därmed jämförbart förfarande där anbudsgivarna samråder sinsemellan vid en anbudsgivning om köp eller försäljning av en vara eller tillhandahållande av en tjänst.
Våren 2009 publicerade organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling OECD en anvisning om bekämpning av karteller vid offentlig upphandling (Guidelines for Fighting Bid Rigging in Public Procurement). I anvisningen, som även publicerats på finska, beskrivs bl.a. det typiska funktionssättet hos karteller och hur man kan planera anbudsprocessen för att minimera kartellrisken. I anvisningen finns också information om omständigheter som kan tyda på en anbudskartell. Anvisningen riktar sig särskilt till offentliga upphandlingsmyndigheter, men kan även utnyttjas av andra aktörer som ordnar anbudsförfaranden.
- Läs Tips för att märka en anbudskartell – Minneslista för ansvarig upphandlare (Konkurrensverkets broschyr publicerat i 2012, pdf, på finska)
Exempel:
Högsta förvaltningsdomstolen ålade Kuopion Taksiautoilijat ry att betala 5 000 euro i påföljdsavgift för förbjudet samarbete vid en anbudsgivning som ordnades av Kuopio stad. Föreningen för taxiföretagarna i Kuopio hade med fullmakt av sina medlemmar lämnat ett gemensamt anbud till Kuopio stad för att sköta servicetrafiken. På grund av det stora medlemsantalet (93 medlemmar) i det gemensamma anbudet inkom bara ett fåtal utomstående anbud vid anbudsgivningen, och de skulle inte ha räckt till för att sköta den trafik som anbudsgivningen gällde. Det lagstridiga samarbetet mellan taxiföretagarna försvagade på ett avgörande sätt stadens möjligheter att nå besparingar via upphandlingen. Det konkurrensrättsliga allvaret i förfarandet ökades av att det rörde sig om lagstadgade transporter som kommunen inte kan avstå från att köpa, även om den måste betala ett högre pris för dem jämfört med en konkurrenssituation. Konkurrensverket hade också gett taxiföretagarna råd om hur man undviker förbjudna förfaranden vid lämnande av anbud. HFD fann att även de enskilda taxiföretagarna hade gjort sig skyldiga till brott mot kartellförbudet, men upphävde emellertid marknadsdomstolens beslut till den del denna även hade ålagt de enskilda taxiföretagarna att betala påföljdsavgift. - (Marknadsdomstolens beslut 27.12.2002, dnr 66/690/2001; HFD:s beslut 14.9.2004, dnr 325 och 398/2/03)
uppdaterad 27.12.2012