Karteller och andra horisontella konkurrensbegränsningar

Med horisontella konkurrensbegränsningar avses avtal och förfaranden mellan näringsidkare i ett och samma produktions- eller distributionsled, dvs. mellan konkurrerande näringsidkare, i syfte att begränsa den inbördes konkurrensen mellan företagen.

Avtal mellan näringsidkare, beslut av sammanslutningar av näringsidkare samt samordnade förfaranden av näringsidkare är enligt KBL 4 § förbjudna om de har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant resultat.

Förbjudna är särskilt sådana avtal, beslut och förfaranden som innebär att

1. inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs,
2. produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller kontrolleras,
3. marknader eller inköpskällor delas upp,
4. olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom dessa får en konkurrensnackdel, eller
5. det ställs som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.

Förbjudet horisontellt samarbete kan ta sig uttryck i antingen uttryckliga avtal mellan företag eller därmed jämförbart samförstånd. Förbjudna är också andra beslut eller arrangemang genom vilka företagens konkurrensbeteende i praktiken begränsas eller styrs horisontellt. Dylika förbjudna förfaranden kan också uppkomma till exempel på initiativ av eller inom branschorganisationer. Branschorganisationers rekommendationer om priser och arvoden kan följaktligen också utgöra karteller.

De vanligast förekommande kartellerna är i praktiken

anbudskarteller
priskarteller samt
att begränsa produktionen eller dela upp marknaden eller leveranskällorna

Undantagsbestämmelsen i 5 § i lagen om konkurrensbegränsningar

Alla konkurrensbegränsningar som förbjuds i 4 § i lagen är emellertid inte lagstridiga, eftersom förfarandena kan omfattas av den nya undantagsbestämmelsen i 5 §. Syftet med undantagsbestämmelsen är att tillåta konkurrensbegränsningar vars konkurrensfrämjande effekter är större än deras konkurrensbegränsande effekter.

Företagen skall nu själva bedöma om deras verksamhet strider mot förbuden i 4 § i lagen om konkurrensbegränsningar. De kan inte längre få ett bindande besked om lagligheten, eftersom konkurrensmyndigheterna efter 1.5.2004 inte längre beviljar företagen dispens eller icke-ingripandebesked.

I sin bedömning kan företagen som tolkningshjälp använda dels EG:s gruppundantagsförordningar och de därtill hörande riktlinjerna, dels Konkurrensverkets motsvarande riktlinjer.

Observeras bör att förfaranden som anses ha mindre betydelse helt faller utanför tillämpningsområdet för lagen om konkurrensbegränsningar.

Konkurrensverkets riktlinjer för tillämpning av 5 § i lagen om konkurrensbegränsningar på horisontella konkurrensbegränsningar
Konkurrensverkets riktlinjer för tolkningen av märkbarhetskriteriet i 4 § samt tolkningen av 12 § i lagen om konkurrensbegränsningar
Mer information om karteller och andra horisontella konkurrensbegränsningar (Konkurrensverkets branschgrupp 1)

Påföljder för brott mot förbuden i 4 §

Marknadsdomstolen kan på framställning av Konkurrensverket bestämma en konkurrensbrotts- eller påföljdsavgift för den som brutit mot förbuden i lagen om konkurrensbegränsningar (KBL 7 §).

Den kartellmedlem som är först med att avslöja en kartell kan emellertid, efter en ändring i lagen om konkurrensbegränsningar som trädde i kraft 1.5.2004 (KBL 9 §), helt befrias från påföljder i samband med kartellen, om medlemmen:

1. lämnar Konkurrensverket sådana uppgifter om konkurrensbegränsningen att verket på basis av dem kan ingripa mot konkurrensbegränsningen,
2. lämnar de uppgifter som nämns i 1 punkten innan Konkurrensverket har fått uppgifterna via andra kanaler,
3. lämnar alla uppgifter och handlingar som han förfogar över till Konkurrensverket,
4. samarbetar med Konkurrensverket under hela utredningen av konkurrensbegränsningen, och
5. har upphört att delta eller upphör att delta i konkurrensbegränsningen omedelbart efter det att uppgifterna enligt 1 punkten har överlämnats till Konkurrensverket.

Om de ovan beskrivna förutsättningarna uppfylls, gör Konkurrensverket inte någon framställning till marknadsdomstolen om bestämmande av påföljdsavgift för det företag som var först med att avslöja kartellen.

Bara en av kartellmedlemmarna kan få full befrielse från påföljdsavgift. Även andra kartellmedlemmar kan dock få sänkt påföljdsavgift med stöd av 8 § i lagen om konkurrensbegränsningar, om dessa i en betydande utsträckning bistår Konkurrensverket med utredningen av kartellen.

I det följande några exempel på de allmännaste kartelltyper:

Anbudskarteller

En förbjuden anbudskartell är ett avtal eller därmed jämförbart arrangemang där anbudsgivarna vid en anbudstävling om köp eller försäljning av en vara eller tillhandahållande av en tjänst samråder sinsemellan. Noteras bör att det verkligen måste vara fråga om en anbudstävling: köparen eller säljaren måste alltså – antingen samtidigt eller vid olika tidpunkter – begära in anbud från flera näringsidkare.

En anbudskartell uppstår då företag eller sammanslutningar av företag vid anbudstävling muntligt, skriftligt eller annars i samförstånd kommer överens om att

1. någon skall avstå från att ge ett anbud,
2. någon skall ge ett högre eller lägre anbud än någon annan, eller att
3. samråd mellan anbudsgivarna vid en sådan anbudstävling annars skall förekomma i fråga om anbudssumman, förskott eller kreditvillkor.

Förbudet mot anbudskarteller gäller dock inte arrangemang där anbudsgivarna har gått samman för ett gemensamt anbud om en samfälld prestation. Kännetecknande för ett tillåtet gemensamt anbud är att den prestation som anbudstävlingen gäller är alltför stor för ett enskilt företag som deltar i samarbetet. Var och en som deltar i samarbetet måste också på ett eller annat sätt delta i själva prestationen.

Exempel:

• Högsta förvaltningsdomstolen dömde Kuopion Taksiautoilijat ry att betala en påföljdsavgift om 5 000 euro för förbjudet samarbete vid en anbudstävling som ordnades av Kuopio stad. Även marknadsdomstolen hade tidigare ansett att taxiföreningen gjort sig skyldig till brott mot förbudet mot anbudskarteller i lagen om konkurrensbegränsningar. Taxiföreningen i Kuopio hade med fullmakt från sina medlemmar lämnat ett gemensamt anbud till Kuopio stad om handhavande av servicetrafik. På grund av föreningens stora medlemsantal (93 stycken) hade det vid anbudstävlingen bara kommit in ett fåtal anbud utanför det gemensamma anbudet. Dessa skulle inte ha räckt till för att sköta den trafik som anbudstävlingen gällde.
  
  I sitt beslut i ärendet konstaterade marknadsdomstolen att taxiägarnas lagstridiga samarbete på ett avgörande sätt försämrade stadens möjligheter att nå inbesparingar via anbudstävlingen. En försvårande omständighet ur konkurrensrättslig synvinkel var att det rörde sig om lagstadgade transporter som en kommun inte kan avstå från att köpa, trots att den tvingas betala mer för dem än om prisnivån hade varit konkurrerad. Marknadsdomstolen påpekade vidare att Konkurrensverket hade gett taxiägarna råd om hur de kan undvika förbjudna förfaranden vid lämnandet av anbud.
  
  HFD ansåg precis som marknadsdomstolen att även de enskilda taxiägarna hade gjort sig skyldiga till brott mot kartellförbudet, men upphävde ändå marknadsdomstolens beslut till den del den hade utdömt påföljdsavgift (1 500 euro) även för de enskilda taxiägarna. Konkurrensverket hade framställt för konkurrensrådet (numera marknadsdomstolen) om bestämmande av en påföljdsavgift om 15 000 mark för taxiföreningen samt en påföljdsavgift om 15 000 mark för varje taxiägare som deltog i anbudet. (Marknadsdomstolens beslut 27.12.2002, dnr 66/690/2001; HFD:s beslut 14.9.2004, dnr 325 o. 398/2/03)
• Skanska Pohjanmaa Oy och YIT Rakennus Oy hade vid en anbudstävling om ett konkursbos tomtegendom lämnat ett gemensamt anbud på tomterna, vilket ansågs strida mot förbudet mot anbudskarteller enligt lagen om konkurrensbegränsningar. Företagen ansågs genom det gemensamma anbudet ha undanröjt sin inbördes priskonkurrens. (HFD:s beslut 14.12.2001, dnr 904/2/01 och 905/2/01.)

Priskarteller och annat prissamarbete

En priskartell är ett arrangemang där säljare eller köpare av varor eller tjänster i ett och samma produktions- eller distributionsled avtalar antingen direkt om produktpriser (köp- och säljkarteller) eller om andra omständigheter som påverkar priset eller prissättningsgrunderna, t.ex. rabatter, provisioner, betalningstider eller garantier. En priskartell kan också vara ett avtal om att ett visst pris inte får under- eller överskridas.

Statistiksamarbete eller annat informationsutbyte mellan företag är också förbjudet, om företagen utbyter detaljerade pris- och kostnadsuppgifter. Likaså är branschorganisationers prisrekommendationer förbjudna, om de i praktiken förenhetligar eller styr användningen av konkurrensmetoder.

Sådant prissamarbete som beskrivs ovan är förbjudet enligt lagen om konkurrensbegränsningar, oberoende av om det grundar sig på skriftligt eller muntligt avtal eller på tyst samförstånd. Samarbetets rättsliga form är inte heller avgörande.

Exempel:

• Förlagen Gummerus Kustannus Oy, Kustannusosakeyhtiö Otava, Kustannusosakeyhtiö Tammi och Werner Söderström Osakeyhtiö hade grundat ett gemensamt företag, Taskukirja Loisto Oy. Det prissamarbete som delägarna i Loisto utövade innefattade knytande av förlagskontrakt för pocketböcker, betalning av förlagsersättningar och årskrediteringar, avtal om distributionsvägar, upptryckning av verk samt ett prisrekommendationssystem. Konkurrensverket ansåg att delägarföretagen i Loisto var förlag som konkurrerade sinsemellan och att de konkurrerar sinsemellan även på pocketbokmarknaden. Delägarföretagen verkar på samma pocketbokmarknad som Loisto, vart och ett innehar en betydande andel av Loisto (25%) och Loisto och dess delägarföretag har tillsammans en betydande marknadsandel. Att under dessa omständigheter grunda ett gemensamt företag ansågs vara ägnat att samordna delägarföretagens konkurrensbeteende på det sätt som avses i 6 § lagen om konkurrensbegränsningar, även om företagen inte skulle vara representerade i det gemensamma företagets styrelse. Konkurrensverket beviljade dock dispens för Loisto-samarbetet på vissa villkor. (Konkurrensverkets beslut 17.10.2002, dnr 1119/67/01, besvär anhängiggjorda).
• Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att Metsäliitto Osuuskunta, Stora Enso Abp och UPM-Kymmene Oyj i S:t Micheltrakten åren 1993-1997 hade utövat prissamarbete och uppdelning av leveranskällor i strid mot lagen om konkurrensbegränsningar vid inköpen av virkesråvara. Samarbetet omfattade bl.a. priser och utbyte av information om anskaffningsmålsättningarna vid s.k. uppföljningsmöten och andra sammankomster mellan företagen. Delvis hade företagen också avtalat om inköpspriserna för virkesråvara. (HFD:s beslut 20.12.2001, dnr 367, 3684, 3685/2/00 liggare 3179) Se även Påföljdsavgift.
• Medlemsföretagen i Finnpap hade avtalat om principerna för prissättning av papper samt om prisskillnader, -tillägg och -förhöjningar för olika kvaliteter. Medlemmarna hade också diskuterat framtida prishöjningar från de enskilda företagens sida. Konkurrensrådet ansåg att dessa beslut om eftersträvade förhöjningar av prisnivån som fattats av företag verksamma i ett och samma produktionsled stred mot förbudet mot priskarteller. Mot samma förbud stred även utbytet av information om enskilda företags prisförhandlingar samt utskickandet av bekräftelsebrev som formulerats efter prisförhandlingarna till kunderna via marknadsföringsföreningen. (Konkurrensrådets beslut 6.6.1997, dnr 21/359/95.)
• Voiman Ostajat Oy är ett samföretag som grundats av fem företag som verkar på olika slutproduktmarknader. Samföretaget köper in el- och värmeenergi och förmedlar den till sina delägare. Det gemensamma prissättningen av den el samföretaget köpte in ansågs utgöra förbjudet prissamarbete, trots att företaget i första hand säljer produkterna till sina delägare. Dispens beviljades dock för samarbetet. (Konkurrensverkets beslut 27.8.1996, dnr 548/67/96).
• Finlands Läkarförbund och Finlands Tandläkarförbund hade gett rekommendationer om mottagningsarvoden. Konkurrensrådet ansåg att läkare och tandläkare är näringsidkare då de utövar verksamhet utanför ett anställnings- eller tjänsteförhållande. Förbundens rekommendationer om arvoden ansågs därför strida mot förbudet mot priskarteller. (Konkurrensrådets beslut 3.11.1992 och 29.10.1993, dnr 1/359/92 och 6/359/93.)

Att begränsa produktionen eller dela upp marknaden eller leveranskällorna

Att konkurrerande företag sinsemellan avtalar om att begränsa produktionen eller dela upp marknaden eller leveranskällorna är enligt huvudregeln förbjudet. Begränsningar omfattas dock inte av förbudet, om de effektiverar produktionen eller distributionen eller främjar den tekniska eller ekonomiska utvecklingen varvid nyttan huvudsakligen kommer kunderna eller konsumenterna till godo. Till exempel kan specialiseringsavtal, konkurrensbegränsningar i samband med företagsförvärv samt samföretag falla utom ramen för förbudet. Företagen är dock skyldiga att visa att arrangemangen ökar den ekonomiska effektiviteten på ett sätt som huvudsakligen kommer kunderna eller konsumenterna till godo och att de är nödvändiga för att nå en större effektivitet.

Exempel:

• Avtalet mellan Noutopizza-kedjans ägare och Kotipizza Oy innehöll ett villkor om 10 års konkurrensförbud. Avtalet om förbud ingick i ett avtalsarrangemang bestående av fem andra avtal, genom vilket Koti­pizza förvärvade Noutopizza-kedjans affärsverksamhet. I sitt beslut konstaterade Konkurrensrådet att villkoret om konkurrensförbud var en accessorisk begränsning som ingick i förvärvet av Noutopizza-kedjans affärsverksamhet. Villkoret var dock innehållsmässigt, geografiskt och tidsmässigt oskäligt, eftersom det begränsade säljarens och dennes närmaste anhörigas handlingsfrihet mer än vad som var nödvändigt för att fullfölja företagsförvärvet och för att skydda Kotipizzas investering. Konkurrensrådet konstaterade att villkoret stred mot 6 § 2 punkten lagen om konkurrensbegränsningar, eftersom konkurrensförbudet även gällde annan restaurangverksamhet än pizza- och snabbmatssektorn, hade större geografisk utsträckning än Noutopizza-kedjans etablerade verksamhetsområde, dvs. den finländska marknaden, och gällde säljarens närmaste anhöriga även i annat hänseende än vad som är nödvändigt för att förhindra användning av s.k. bulvaner. Dessutom ansågs det strida mot lagen om konkurrensbegränsningar att konkurrensförbudet enligt avtalet skulle gälla längre än tre år. (Konkurrensrådets beslut 22.1.1999, dnr 8/359/1998.)
• Banker som beviljar bankkort hade i Finlands Bankförenings organ avtalat om användning av bankkort och hade publicerat villkor för användning av bankkort, i vilka bland annat ingick en undre (30 mk) och en övre (200.000 mk) gräns för bankkortsbetalning. Konkurrensverket ansåg att avtalet om gränser utgjorde begränsning av produktionen enligt 6 § 2 punkten lagen om konkurrensbegränsningar. Enligt de utredningar som verket erhöll kunde samarbetet i fråga om den undre gränsen för bankkortsbetalning inte anses öka effektiviteten, varför verket ansåg det utgöra förbjudet samarbete. Avtalet om en undre gräns bedömdes minska konkurrensen dels mellan olika betalningssätt och dels mellan olika bankers bankkort. Den undre gränsen ansågs även minska alternativen för konsumenterna och för de köpmän som tar emot kortbetalningar. Däremot ansågs den övre gränsen för bankkortsbetalningar öka effektiviteten och komma kunderna till godo på det sätt som avses i 6 § 2 punkten lagen om konkurrensbegränsningar. (Konkurrensverkets beslut 1.9.1998, dnr 344/61/97.)
• Ahlström Oy och Kvaerner As hade i samband med ett företagsförvärv gjort upp ett ramavtal, där de kom överens om att avhålla sig från inbördes konkurrens inom vissa marknadsområden. I avtalet fick Ahlström och dess dotterbolag amerikanska kontinenten och Sydafrika som sitt marknadsområde medan Kvaerner och dess dotterbolag fick den övriga världen. Konkurrensrådet ansåg att konkurrensförbudsklausulens geografiska utsträckning var alltför omfattande. Då inga effektivitetsmotiveringar kunde anföras som skäl för en uppdelning av marknaden, ansåg konkurrensverket att avtalsvillkoret stred mot 6 § 2 punkten lagen om konkurrensbegränsningar. (Konkurrensrådets beslut 27.1.1994, dnr 5/359/93.)

Mer om karteller: Se Kirsi Olas artikel "Grundinformation om karteller" (publicerad i Konkurrensverkets årsbok 2002, pdf-version).