Missbruk av dominerande ställning

Enligt lagen om konkurrensbegränsningar anses en näringsidkare eller en sammanslutning av näringsidkare ha dominerande ställning på marknaden, om näringsidkaren eller sammanslutningen i hela landet eller inom ett visst område har ensamrätt eller annars en så dominerande ställning på en bestämd nyttighetsmarknad att den på ett väsentligt sätt styr prisnivån eller leveransvillkoren eller på något annat motsvarande sätt påverkar konkurrensförhållandena i ett visst produktions- eller distributionsled (KBL 3 § 2 mom).

Syftet med tillsyn över företagsförvärv är att trygga marknadens konkurrensstruktur genom att vid behov på förhand ingripa i företagsförvärv som resulterar i uppkomst av sådan dominerande ställning på marknaden som på ett märkbart sätt hindrar konkurrensen. Genom förbud mot missbruk av dominerande ställning på marknaden (KBL 6 §) ingriper Konkurrensverket däremot i efterhand i ett eller flera företags konkurrensstridiga beteende.

Ett eller flera företag med dominerande ställning kan utnyttja sitt marknadsinflytande utan att åtminstone genast förlora marknadsandelar till konkurrenterna. Företag med en sådan ställning kan i praktiken besluta om t.ex. priser och leveransvillkor utan att bry sig om kundernas, konkurrenternas och varuleverantörernas reaktioner.

Vid konstaterandet av dominerande ställning är det av avgörande betydelse att definiera den produktmarknad och den geografiska marknad där ett företag kan agera utan att bry sig om konkurrenternas åtgärder och där kunderna är beroende av företaget. Det är inte fråga om dominerande ställning om kunderna lätt kan övergå till ersättande produkter eller styra sina inköp till varuleverantörer på annat håll. Ett företags dominerande ställning bedöms också utgående från hur lätt och snabbt andra företag kan etablera sig på samma marknad.

Ett av de klaraste fallen av dominerande ställning på marknaden är s.k. juridiskt monopol, där den dominerande ställningen bygger på ensamrätt som givits genom lag. S.k. naturliga monopol är däremot näringssektorer där verksamheten är desto lönsammare ju större andel av marknadens totala behov ett företag förmår producera (t.ex. kommunala energiverk). Dominerande ställning på marknaden förutsätter dock inte att konkurrenter helt saknas. Det räcker med att ett företag är så överlägset i förhållande till sina konkurrenter att det förmår svara effektivt på alla konkurrensmetoder som andra företag använder.

Dominerande ställning på marknaden kan inte konstateras enbart på basis av marknadsandel. Definition av marknadsandel är ett viktigt hjälpmedel vid konstaterande av dominerande ställning, men dess betydelse växlar från fall till fall beroende på bl.a. de största konkurrenternas marknadsandelar, nya konkurrenters möjlighet att etablera sig på marknaden och kundernas förhandlingskraft.

Dominerande ställning på marknaden är således inte förbjuden i sig, men missbruk av denna ställning är det. Genom förbud mot missbruk åläggs ett företag med dominerande ställning på marknaden vissa särskilda skyldigheter gentemot företagets affärspartners och konkurrenter. För ett företag som brutit mot förbudet mot missbruk kan marknadsdomstolen på framställning av Konkurrensverket bestämma en påföljdsavgift (KBL 7 §).

Missbruk av dominerande marknadsställning för en eller flera näringsidkare eller en sammanslutning av näringsidkare kan enligt KBL 6 § särskilt bestå i att:

1. direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försäljningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor,
2. begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna,
3. tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom dessa får en konkurrensnackdel, eller
4. ställa som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar sig ytterligare för-pliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremå-let för avtalet

I det följande några exempel på olika former av missbruk av dominerande ställning:

Att utan sakskäl avstå från ett affärsförhållande

Med stöd av avtalsfriheten får näringsidkare vanligen fritt välja avtalspartner. För ett företag med dominerande ställning har man dock velat införa en särskild jämlikhetsskyldighet. Om dessa företag avstår från ett affärsförhållande eller behandlar likadana kunder på olika sätt bör de ha ett skäl som kan motiveras objektivt och även i övrigt godtas ur konkurrensrättslig synvinkel. I praktiken har bland annat kapacitetsproblem och kundens betalningsoförmåga ansetts vara godtagbara skäl.

Exempel:

• Postbanken hade vägrat öppna konto för ett företag som behövde kontot för att ta emot avgifter från mottagare av postförskottsförsändelser. Därför kunde företaget inte fakturera sina kunder per postförskott. Banken hade emellertid rätt att vägra öppna konto, om kunden hade relativt färska anmärkningar om betalningsstörningar. Banken skulle själv ha kunnat bli tvungen att ersätta köparna för eventuell skada, om den vid öppnandet av kontot hade låtit oklarheterna i kontoöppnarens verksamhet passera trots att den kände till dem. Vägran att öppna konto ansågs ha ett godtagbart skäl och utgjorde inte missbruk av dominerande ställning. (Konkurrensverkets beslut 18.12.1997, kombinerade fallen dnr 359/61/93, 524/61/97 och 584/61/97.)

Att använda sig av affärsvillkor som inte bygger på god handelssed

Ett företag med dominerande ställning på marknaden kan i praktiken diktera leverans- och andra villkor för sina affärspartners. Kundernas handlingsfrihet kan till exempel begränsas så att företaget ålägger kunden att begränsa sina affärsrelationer till andra företag eller så att företaget går med på att sälja en produkt bara på det villkoret att köparen också köper en annan produkt av samma säljare (uppbindning). Företag med dominerande ställning har dock i regel förbjudits att ställa dylika villkor som begränsar kundernas handlingsfrihet.

Exempel:

• Finska Notisbyrån Ab (FNB) var det enda företag i Finland som sålde dagsnyheter från alla ämnesområden. Konkurrenterna koncentrerade sig oftast på bara ett ämnesområde. Till bolagets nyhetskunder hörde förutom dagstidningar och andra tidskrifter också de flesta elektroniska medier samt ett flertal webbutgivare. Många företag och sammanslutningar utnyttjade likaså FNB:s nyhetstjänst. Kundernas behov av nyheter från olika ämnesområden varierade beroende på verksamhetens natur. FNB:s sätt att sälja och prissätta basnyhetstjänsten bara som en helhet omfattande olika ämnesområden ansågs i beslutet vara uppbindning som förbjuds i lagen, eftersom en del av kunderna i priset för nyhetstjänsten också tvingades betala för nyheter som de inte behövde. (Konkurrensverkets beslut 20.6.2001, dnr 129/61/2000)
• Valio Oy hade tillämpat en rabattabell enligt vilken kunden fick maximal rabatt på flytande mjölkprodukter bara genom att även koncentrera sina inköp av andra mjölkprodukter till Valio. Bolaget hade också betalat en marknadsföringspeng till handeln, där det maximala beloppet bestämdes utgående från kundens totala inköp. Rabattabellen konstaterades binda kunder till Valio och stänga ute dess konkurrenter från marknaden. Marknadsföringspengens beroende av kundens totala inköp band också kundens inköp av flytande mjölkprodukter och inköp av vidareförädlade produkter till varandra. Förfarandet ansågs utgöra missbruk av dominerande ställning. (HFD:s beslut 11.11.1998, dnr 3482/1/7.)

Ensamförsäljnings- eller ensaminköpsavtal

Med ensamförsäljningsavtal avses ett arrangemang där tillverkaren av en produkt beviljar en bestämd återförsäljare ensamrätt till försäljning av produkten inom ett bestämt område. Vid ensaminköpsavtal förbinder sig köparen att köpa en bestämd produkt uteslutande av en bestämd säljare.

Företag med dominerande ställning får i regel bara av särskilda skäl ingå dylika exklusivitetsavtal. Förbudet motiveras av att de exklusivitetsavtal som ett företag med dominerande ställning ingår i allmänhet alltid försvårar situationen för kunder eller varuleverantörer som inte får motsvarande avtal.

Exempel:

• Helsingfors stad hade sålt de parkeringsautomater för enskilda bilar som staden köpt av ett annat bolag till Setec Oy och hade gett det sistnämnda bolaget ensamrätt till försäljning av parkeringsautomater i staden. I avtalet tog Setec på sig ansvaret för utvecklingen av parkeringsautomaterna, bland annat planeringen av det kontantkort, de program och den säkerhetsmodul som det nya systemet krävde. Setec hade dominerande ställning på marknaden för parkeringsautomater för enskilda bilar i Finland. Ensamförsäljningsavtalet utgjorde inte missbruk av dominerande ställning, eftersom det var nödvändigt för att skydda Setecs investeringar så att inte konkurrenterna åker snålskjuts. Ensamförsäljningsavtalet var således en sporre till innovation och risktagning. Utan ett ensamförsäljningsarrangemang på viss tid skulle ett lika avancerat betalsystem och parkeringsautomater som utnyttjade det inte ha kommit ut på marknaden. Vid bedömningen fästes också uppmärksamhet vid att ensamförsäljningsavtalet inte gav Setec möjlighet till en oskälig prissättning av parkeringsutrustningen. (Konkurrensverkets beslut 5.2.1997, dnr 580/61/95.)

Att tillämpa en prissättningspraxis som är oskälig eller uppenbart syftar till att begränsa konkurrensen

Ett företag med dominerande ställning kan prissätta sin produkt utan hänsyn till kundernas, konkurrenternas eller andra affärspartners reaktioner. Exempel på prissättningsmissbruk i samband med dominerande ställning är

• att ta ut oskäligt höga priser eller betala låga priser (monopolprissättning),
• att sätta priserna lågt för att utestänga konkurrenter från marknaden (underprissättning) samt
• prisdiskriminering, dvs. att behandla sinsemellan likadana handelspartners olika utan objektivt godtagbart skäl.

Exempel:

• Ajasto Osakeyhtiö hade beviljat 3 % grundrabatt åt kunder vars förhandsbeställning från Ajasto utgjorde minst 70 % av föregående års kalenderinköp. En förutsättning för att erhålla rabatten var att kunden från Ajasto köpte minst den andel av sitt behov som motsvarade nämnda procentandel. Bindningen av rabatterna till föregående års inköpsvolymer (trohetsrabatt) eller till målvolymer som ställts upp på basis av dem (målrabatt) ansågs ha verkningar som band upp kunderna och utestängde konkurrenter (HFD:s beslut 22.8.2001, dnr 3590/1/1999)
• Elisa Communications Abp tillämpade dubbelprissättning – där nya kunder eller närmast nya konkurrenter fick betala klart högre priser än gamla kunder – genom en mängdrabatttabell som var graderad på ett diskriminerande sätt samt genom bindande avtalsvillkor där priserna bands till avtalets längd. Det bolag som behärskade abonnentförbindelsenätet tog ut ett väsentligt högre pris för en flaskhalsprodukt av konkurrenter som försökte etablera sig på marknaden än av sin egen tjänsteoperatör. Denna s.k. prisskruv gjorde det olönsamt för konkurrenter att etablera sig på den lokala marknaden (Konkurrensrådet 18.5.2001, dnr 150/690/1999)
• Vapo Ab prissatte sin energitorv individuellt för olika kunder. Priset var i allmänhet uppdelat i en fast och en eller två föränderliga delar. I leveransavtalen bestämdes att kunden för den volym som överskrider den grundläggande leveransvolymen huvudsakligen bara behöver betala ett pris som består av föränderliga kostnader. Priset för energitorv som överskred den grundläggande volymen var alltså vanligen klart lägre än grundpriset. Genom denna s.k. marginalprissättning kunde Vapo försäkra sig om att kunden i praktiken köpte all sin energitorv från Vapo. Konkurrensverket konstaterade att Vapos marginalprissättning band kunderna till Vapos torvleveranser och hindrade konkurrerande torvproducenter från att etablera sig på marknaden. (Konkurrensverkets beslut 5.9.2000, dnr 267/61/94)
• Storleken på den marknadsföringspeng som Valio Ab beviljade handeln varierade för olika kunder och i olika områden enligt konkurrenssituationen, så att kunder som i övrigt var likadana hade fått olika stor marknadsföringspeng. Att betala den största rabatten enbart till företag som hade möjlighet att välja mellan Valio och andra mjölkleverantörer ansågs vara förbjuden prisdiskriminering. Valios verksamhet ansågs inte utgöra ett sådant svar på konkurrensen som syftar till att behålla en kund, som även ett företag med dominerande ställning har rätt till trots diskrimineringsförbudet. (HFD:S beslut 11.11.1998, dnr 3482/1/7)
• Helsingfors stad beslutade i oktober 1992 att höja passageraravgiften för den utländska fartygstrafiken från 5 mark till 20 mark från och med januari 1993. Förfarandet utgjorde oskälig prissättning enligt 7 § lagen om konkurrensbegränsningar särskilt därför att förhöjningen var så stor och oförutsägbar. (HFD:s beslut 30.8.1993, dnr 1504, 1397, 1398, 1641 och 3156/1/93)

Att utnyttja sin dominerande ställning på andra marknader

Ett företag med dominerande ställning kan försöka utvidga sin ställning till en annan konkurrensutsatt marknad till exempel genom korssubventionering. Företaget sänker då sina priser på den konkurrensutsatta marknaden och ersätter sina inkomstförluster genom att höja priserna på den marknad där det har dominerande ställning.

Exempel:

• Statsjärnvägarna misstänktes ha understött sina Transpoint-landsvägstransporter med medel från staten eller från andra godstransporter inom järnvägstrafiken. För att förfarandet skulle ha ansetts utgöra förbjuden korssubventionering borde företaget ha skaffat sig de resurser som krävdes med hjälp av sin dominerande ställning, och överföringen av dessa resurser till den sektor som stöddes borde ha varit så fortlöpande och omfattande att den hade inneburit en överlägsen konkurrensfördel i förhållande till andra konkurrenter inom den sektor som stöddes. Dessutom borde syftet med förfarandet ha varit att uppnå en dominerande ställning på den marknad som var föremål för subventionering eller också borde förfarandet oundvikligen ha lett till en så väsentlig begränsning av konkurrensen att det hade varit möjligt att erövra den nya sektorn och utvidga den dominerande ställningen dit, eller att förfarandet i övrigt hade snedvridit näringsstrukturen inom sektorn och lett till en långvarig försämrad effektivitet inom sektorn. Då dessa förutsättningar inte uppfylldes, ansågs Transpoint inte ha gjort sig skyldigt till förbjuden korssubventionering. (Konkurrensverkets beslut 12.11.1993, dnr 495/61/92)

begäran om åtgärder
kontaktuppgifter (Konkurrensverkets branschgrupp 2)