Offentliga konkurrensbegränsningar

Marknadens funktion kan hämmas inte bara av konkurrensbegränsningar som åstadkoms av företag utan även av lagar, förordningar, administrativa föreskrifter eller av myndigheternas handlingssätt.

• Offentliga konkurrensbegränsningar kan skapa strukturella hinder. Sådana begränsningar förhindrar eller försvårar etablering på marknaden eller leder till utträde från marknaden (t.ex. ensamrätter som grundar sig på lag, koncessioner som grundar sig på behovsprövning, tekniska standarder, krav på yrkeskunskap samt planläggning).
• Genom funktionella hinder begränsar eller styr den offentliga makten företagens användning av konkurrensmetoder på marknaden (t.ex. förbud mot reklam inom vissa näringsgrenar).
• Den offentliga makten kan också indirekt reglera företagens eller en sektors lönsamhet (t.ex. offentligt stöd och indirekt beskattning).

Lagen om konkurrensbegränsningar kan inte tillämpas på offentliga konkurrensbegränsningar. Utövning av offentlig makt grundar sig alltid på speciallagstiftning som tillämpas framom lagen om konkurrensbegränsningar, som till sin natur är en allmän lag.

Konkurrensverket kan emellertid ta initiativ till att undanröja sådana legislativa eller andra konkurrenshinder som hämmar marknadens funktion och som faller utanför tillämpningsområdet för lagen om konkurrensbegränsningar och därmed utanför verkets direkta behörighet. Verket ger också utlåtanden till olika instanser om ändring av konkurrensbegränsande bestämmelser eller förfaranden.

Se även Främjande av konkurrens, Aloitteet ja lausunnot (på finska) samt Offentlig upphandling under Vanliga frågor.

På konkurrensbegränsningar som offentliga samfund – till exempel stat eller kommun – har åstadkommit i sin näringsverksamhet tillämpas lagen om konkurrensbegränsningar enligt samma principer som på övriga näringsidkares verksamhet. Nedan följer exempel på fall där man bl.a. har bedömt huruvida den offentliga sektorns verksamhet har utgjort näringsverksamhet.

Exempel:

• Det laboratorieaffärsverk som Birkalands sjukvårdsdistrikt inrättat och äger konstaterades till hela sin verksamhet vara en näringsidkare enligt lagen om konkurrensbegränsningar. Dessutom konstaterades laboratoriecentralen i fråga om sin lagstadgade verksamhet ha en dominerande ställning på marknaden för service- och centrallaboratorier i Birkaland. Missbruk av dominerande ställning konstaterades dock inte. Den centrala problemställningen i beslutet gällde affärsverkets strävan att kraftigt utvidga sin verksamhet till den privata laboratoriemarknaden samtidigt som de laboratorietjänster som sjukvårdsdistriktet självt behöver är stängda för konkurrens. Även om ingen egentlig underprissättning konstaterades, ansåg Konkurrensverket det vara problematiskt med tanke på konkurrensen att det konkurrensskyddade området ger Laboratoriecentralen skalfördelar som kan snedvrida konkurrensen. Skyddsområdet uppstår då det till affärsverk omvandlade laboratoriet utgör en del av sjukvårdsdistriktets organisation. Enligt Konkurrensverket kunde en bolagisering av laboratoriefunktionerna göra förhållandet klarare mellan de kommunala beställarna och den offentliga producenten av laboratorietjänster. (Konkurrensverkets beslut 24.5.2002, dnr 1057/61/98.)
• Konkurrensverket utredde om Vägverkets produktion (Tietuotanto) i vissa anbud om skötselentreprenad genom underprissättning hade försökt förhindra att konkurrenter etablerar sig på marknaden för skötselentreprenader. Verkets utredningar gav dock inga bevis på misstänkt underprissättning. Tvärtom hade marknadsförhållandena inom sektorn utvecklats positivt efter konkurrensutsättning av pilotobjekt år 1999, och ingen utestängning från marknaden hade förekommit. – Tietuotanto uppgav sig från början ha prissatt de ifrågavarande entreprenadobjekten så att prissättningen även täckte de fasta kostnaderna för själva objekten och på koncernnivå. Vid en granskning i efterhand hade prissättningen med undantag för ett objekt dock inte räckt till för att täcka de genomsnittliga totalkostnader som kunde påföras skötselobjekten. Bidragande orsaker till den otillräckliga täckningen var att den exceptionellt stränga vintern 1999-2000 medförde extra kostnader samt att kostnaderna från och med år 2000 steg mer än beräknat. – Vägverkets organisation förnyades 1.1.2001 så att beställar-, konkurrensutsättnings- och myndighetsuppgifterna numera handhas av Vägförvaltningen, som har formen av ett ämbetsverk. Vägtrafikverket inrättades för att ta över Vägverkets produktionsverksamhet. (Konkurrensverkets beslut 25.1.2002, dnr 615/61/99, Konkurrensverkets framställning till kommunikationsministeriet 31.1.1999, dnr 301/71/1999.)
• Konkurrensrådet påförde på framställning av Konkurrensverket Meteorologiska institutet en konkurrensbrottsavgift på 20 000 euro för missbruk av dominerande ställning. Meteorologiska institutet hade sänkt kvalitetsnivån på de radardata institutet levererade till Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) mellan juni 1999 och december 1999. Meteorologiska institutets konkurrent i Finland Foreca Oy (före detta Oy Weather Service Finland Ltd) köpte sina väderdata från SMHI. Samtidigt använde Meteorologiska institutet sina väderdata i oförvanskad form för sin egen kommersiella vädertjänstverksamhet. Enligt konkurrensrådets beslut utgjorde Meteorologiska institutets förfarande missbruk av dominerande ställning på marknaden, för vilket det inte fanns godtagbara ekonomiska eller tekniska skäl. Dessutom var förfarandet medvetet och skadade verksamhetsförutsättningarna för Meteorologiska institutets konkurrenter. – Meteorologiska institutet hade monopol på den finländska vädertjänstmarknaden fram till 1996. Då gavs privata vädertjänstproducenter möjlighet att köpa väderdata från de nationella meteorologiska instituten. Våren 2001 gjorde Konkurrensverket en framställning till kommunikationsministeriet om bolagisering av Meteorologiska institutets kommersiella verksamhet. I framställningen ansåg verket att det var ett centralt problem på vädertjänstmarknaden att verksamheten inom de sektorer som var stängda resp. öppna för konkurrens var insnärjda i varandra. (Konkurrensrådets beslut 18.1.2002, dnr 76/690/2000, Konkurrensverkets initiativ 13.3.2001, dnr 267/71/2001.)
• Raumo tenniscenter klagade över prissättningen av de idrottslokaler som ägs och förvaltas av Raumo stad. I sitt beslut konstaterade Konkurrensverket att Raumo stad inte var att betrakta som näringsidkare enligt 3 § lagen om konkurrensbegränsningar då staden verkade som uthyrare av idrottslokaler, och därför kunde prissättningen av stadens idrottslokaler inte bedömas med stöd av lagen om konkurrensbegränsningar. Konkurrensrådet och HFD bekräftade Konkurrensverkets beslut då det förkastade Raumo tenniscenters besvär i ärendet. – I Konkurrensverkets beslut konstaterades dock även att Raumo och också andra kommuner vid utvecklandet av idrottslokaler borde försöka beakta det utbud i samband med idrott som redan finns på orten och bereda den privata näringsverksamheten lika möjlighet att dra nytta av kommunens stöd till idrottsväsendet. Med andra ord borde kommunerna klart hålla isär ansvaret för att organisera idrottstjänster och ansvaret för att producera dem. (HFD:s beslut 11.1.2002, dnr 1468/1/00)

begäran om åtgärder
övriga kontakter